Mats-Eric Nilsson försvarar idag sina inköp av produkter med tillsatser. Han har lyckats att hitta en baugette med hör och häpna hela 75 komponenter och av dessa är enligt berättelsen många tillsatser. Det kan ju måhända vara på sin plats att förklara varför han köpte produkter med tillsatser eftersom han raljerar så kraftigt mot dem. Man undrar om han känner till konfirmeringsbias, ett faktum som gör att han blir en väldigt dålig indikator på om sakerna smakar bättre med eller utan tillsatser. En dubbelblind smakstudie hade måhända kunnat peka på ett sådant samband, men jag är rädd M-E Nilsson skulle förvånas över resultatet i en sådan. Bilden [1] är en av mina favoriter, den visar på en liten del av de helt naturliga ingredienserna i mango, många som är betydligt farligare än de E-nummer och tillsatser det klagas på. Nu kanske någon säger att det är ju bara små mängder av dem, och det är det förvisso av de flesta, poängen är att det inte behövs någon innehållsförteckning på det mesta och vi har ingen aning om vad som finns där i.
Man ställer sig frågan om M-E Nilsson använder tvål med tillsatser?, tandkräm?, mediciner?.
Låt oss säga att jag vill sälja en produkt, för exemplets skull håller vi oss borta från mat, låt oss säga en tröja. Vi tillverkar den av bomull. Bomullen i sin naturliga form behöver bearbetas innan vi kan använda den i tyg, spinnas och vävas. Tröjan sys ihop och är redo att användas. Nog kan man sälja en tröja eller två i det här stadiet, men för att få fart på rullorna behöver vi lyfta fram den, vi tillsätter färg, något råballt tryck och gnuggar den mot stenar för att få lite slitning. Detta processande skulle förmodligen öka försäljningen eftersom det är det konsumenterna efterfrågar. Vart vill jag komma med exemplet? Jo att för att framhäva vår produkt måste vi som företag bearbeta den, ändra på den, processa den. Likadant är det med mat
————————————
[1] Snyder, C (1995) The extraordinary chemistry of ordinary things. 2:nd ed. Miami: John Wiley & Sons
[...] [tack till OtherWordly] [...]